Den 31 mars 2007 låg jag och vilade efter ett av våra barns födelsedagskalas. Jag såg att magen buktade upp på ett konstigt sätt. Jag blev orolig och åkte in till akuten för att ta reda på vad det var. Det visade sig vara en rejält stor tumör, 13 centimeter i diameter. Den satt fast i en äggstock men i övrigt svävade den fritt i magen. Det var något så ovanligt som teratom eller borderline cancer.
När jag fick beskedet greps jag av panik. När läkaren dessutom sa att de behövde ta ett leverprov eftersom de hade sett något på levern var jag i princip redan död. Jag grät hysteriskt. Jag hade tankar som ”jag kan inte dö nu, det jag ska göra här i livet har jag ju precis börjat med, jag kan inte lämna fyra barn, varför ska det här hända just mig, jag om någon sköter ju om min kropp och själ.”

Jag levde i ovisshet under två dagar innan provsvaren kom. Under den första dagen var jag känslomässigt och mentalt nära döden och därmed också nära livet. Jag insåg att jag inte är rädd för själva döden men jag är rädd för att dö för tidigt. Jag vill se våra barn växa upp, jag vill vara med på deras bröllop och när de föder sina barn. Jag vill hinna göra allt jag är här på jorden för att göra, coacha många modiga, visionära ledare över hela värden och jag vill bestämma själv när det är dags att gå över till andra sidan. Jag vill vara frisk, ännu klokare och en stilig dam över 100 år den dagen det är dags. Jag vill känna mig klar och nöjd med allt jag uppnått och bidragit med till nära, kära och världen.

På morgonen den andra dagen vaknade jag och kände mig lika frisk som vanligt. Jag kände igenom kroppen och visste på ett plan att jag var frisk, förutom att jag hade en stor tumör i magen. De första testerna visade också att det fanns något förhöjda cancermarkörer men att tumören förmodligen inte spritt sig i kroppen. När läkaren sa att det inte var något fel på levern blev jag lugn.

Den våren när jag upptäckte tumören hade vi fyra barn – tre pojkar och en flicka. Ibland finns det tillfällen då vi säger och gör saker som bara kommer. När jag låg på operationsbordet, precis innan de skulle söva mig kände jag att jag var tvungen att säga att de bara fick ta de delar som var sjuka, eftersom vi ville ha ett barn till om allt gick bra. Hela sjukvårdsteamet tittade med stora ögon på mig och läkaren frågade om vi inte hade fyra barn och om det inte räckte. När jag var som närmast döden tänkte jag att vår dotter Maj skulle bli ensam tjej om jag dog så vi ville ha en dotter till.

Den svenska sjukvården får ofta utstå mycket kritik men när det verkligen gäller kan den fungera mycket snabbt. Min operation skedde inom två veckor och de tog ut tumören och en äggstock. De spolade rent och kunde inte se att cancern hade spritt sig. Den största delen av tumören var godartad men en liten, väl inkapslad del var malign, svårhetsgrad tre på en tregradig skala.

De allra flesta som hamnar i min situation fastnar i negativa tankar och i rädsla. Det gjorde jag också. Men till och med när livet ser som mörkast ut har vi ett val. Vi kan välja att göra oss till offer för omständigheterna eller vi kan välja att se det lilla ljus som alltid finns. ”There´s a crack in everything, that´s how the light gets in” (Leonard Cohen).

Tre veckor efter operationen, en fredag eftermiddag i maj, fick jag ett brev från Radiumhemmet i Stockholm. Jag blev förvånad då läkarna på Södersjukhuset sagt att de skulle återkomma när de fick provsvaren från Radiumhemmet. I brevet stod att jag skulle infinna mig kommande tisdag ”ca kl 9.00 på Radiumhemmet”. Då min man fyllde 40 år den dagen ringde jag för att höra hur lång tid mötet tog. En sur sekreterare sa då att jag skulle läggas in för cellgiftsbehandling i fem dagar. Jag ifrågasatte att få ett sådant allvarligt besked på det sättet vilket gjorde mig både orolig och förbannad. En läkare ringde mig senare på kvällen och sa att jag skulle tappa allt hår, gå ner i vikt och må illa av behandlingen. Jag hade pratat med min pappa som är barnläkare och som forskade i leukemi när han var ung. Han sa att jag skulle fråga om de kunde stråla i stället. Läkaren svarade att de inte visste om jag hade cancer och jag frågade då om de skulle cellgiftsbehandla mig för säkerhets skull. Läkaren bekräftade att så var fallet.

Jag och min pappa tog reda på så mycket fakta vi kunde, vi pratade med en kunnig onkolog som la fram för och emot cellgifter. Jag har dessutom en mycket starkt utvecklad intuition, så på min mans 40-årsdag tackade jag nej till cellgifter vilket blev min stora utmaning. Läkarna på Radiumhemmet jagade mig och en läkare sa att han blev taggad att få in mig på cellgifter. Även om jag var stark så var det ett tufft beslut och jag hade önskat att läkarna på Radiumhemmet hade sagt att de inte var helt säkra, vilket jag fick reda på att de inte var långt senare.

Fyra månader efter operationen blev jag gravid. Den 19 maj 2008 föddes vårt femte barn och vår andra dotter Clara.

Jag är, tio år efter operationen, friskare än någonsin. Även om min cancer inte var en livsstilscancer har jag sedan operationen blivit ännu mer hälsosam. Jag tränar i princip varje dag, äter nyttigt, sover mycket, dricker inte alkohol och mediterar regelbundet.

Lärdomen av denna utmaning är att ha tydliga mål och en tydlig vision att hålla fast vid när livet är tufft. Att sjukvården i Sverige är utomordentlig när vi hamnar rätt. Att jag alltid ska våga lita på min intuition för utan den hade Clara inte funnits. Jag har sett till att förverkliga många av de drömmar jag har haft. Jag har köpt min guld Jaguar XK, vi har byggt vårt hus, vi har en stor underbar familj, jag jobbar med många enastående modiga ledare, jag har skrivit vår bok ”Tuff Kärlek – För Ledare” i vilken du kan läsa mer om både min cancerutmaning och hur jag och Örjan jobbar med ledarskap.

Men mest av allt är jag tacksam för livet varje dag, för vi som har haft döden i hälarna har lärt oss att också vara närmare livet.